Den här vandringen har varit en av dom häftigaste upplevelserna i hela mitt liv. När jag först kom på tanken kändes det spännande och görbart men ju närmare vandringen kom desto nervösare blev jag! Vad hade jag gett mig in på? Vad innebar det att vandra ca 35 km om dagen i 12 dagar? Var det ens möjligt? Nervositeten har kommit och gått under nästan hela vandringen, skulle någon värk bli för mycket? Värst var det den dagen jag vilade. Skulle jag klara av att börja gå igen under dom två sista etapperna. Men det gick! Sedan jag kom fram till Stockholm har jag haft svårt att förstå att jag gått från Mora hit. Har det ens hänt. Nu är packningen uppackad, snart är detta sista inlägg klart och om några dagar är nog min lilltå i princip återställd. Kommer det då ha sjunkit in och kännas verkligt tro? Något som i alla fall kommer finnas kvar är alla fina bilder och ännu finare kommentarer från er! <3 Och en sak är säker... jag har fått mersmak ;) Tack!
Många kramar
//Ida
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn dalkulla/stockholmare som i år fyllt 30 och firat det genom att resa de 36 milen mellan Mora och Stockholm liksom hundra gånger tidigare. Men denna gång till fots i spåren av arbetsvandrarna från förr. Arkiv
Augusti 2016
Kategorier |