Den här vandringen har varit en av dom häftigaste upplevelserna i hela mitt liv. När jag först kom på tanken kändes det spännande och görbart men ju närmare vandringen kom desto nervösare blev jag! Vad hade jag gett mig in på? Vad innebar det att vandra ca 35 km om dagen i 12 dagar? Var det ens möjligt? Nervositeten har kommit och gått under nästan hela vandringen, skulle någon värk bli för mycket? Värst var det den dagen jag vilade. Skulle jag klara av att börja gå igen under dom två sista etapperna. Men det gick!

Sedan jag kom fram till Stockholm har jag haft svårt att förstå att jag gått från Mora hit. Har det ens hänt. Nu är packningen uppackad, snart är detta sista inlägg klart och om några dagar är nog min lilltå i princip återställd. Kommer det då ha sjunkit in och kännas verkligt tro?

Något som i alla fall kommer finnas kvar är alla fina bilder och ännu finare kommentarer från er! <3

Och en sak är säker... jag har fått mersmak ;)

Efter ceremonin på Stortorget bjöd jag in alla jag känner till middag på Oleary´s i Gamla stan. Vi blev ungefär 50 personer som firade tillsammans och jag är så otroligt glad och tacksam både över allas närvaro denna kväll men också för alla som jag träffat och firat med på vägen från Mora till stockholm. 

Jag trodde jag skulle vara trött både i fötter och knoppen men alla som var där gav mig så mycket energi att jag orkade hålla igång hel kvällen och blev alldeles varm i hjärtat! Tack!

Varje deltagare på festen fick ett eget respass i gammeldags stil. Jag hade också gjort ett resequiz från mitt liv som du också kan testa att göra här nedan.

Framme i Stockholm och redo för tågande till och ceremoni i Gamla stan. Jag är klädd i farmors handgjorda Skedvidräkt. Kändes mycket tjusigt och högtidligt!

Här får ni bläddra i mitt respass med en stämpel från varje dagsetapp.

Här tågar vi från Skeppsholmen mot Stortorget. Flaggorna är från alla kommuner i Dalarna och den blå flaggan med två korsade pilar på är Dalarnas landskapsflagga. Prideflaggan är med för att jag anser att denna vandring inte bara är en påminnelse om våra förfäders arbetsvandringar för ett bättre leverne utan också en påminnelse om att det även idag finns många människor som måste kämpa för försörjning och jämlikhet.

Kulning är en sångteknik som kullorna använde kring fäbodarna förr när dom skulle kalla in korna som var ute på bete i skogen. Jag tycker det låter vackert och mystiskt. På Stortorget var det tre kvinnor som sjöng för oss.

Det står att sträckan var 36 km lång men det har ryktats om att den snarare var 38 km!

Idag gav jag allt! Gick så snabbt det bara var möjligt i 7h. Satt bara ner en kort stund då en blåsa gick sönder och foten behövde plåstras om utanför Mall of Scandinavia. Jag åt och drack medans jag gick och vi var ett litet gäng som pushade och pressade varann, det var sjukt kul! Från Ursvik fick vi dessutom orientera oss fram utan snitzlar och markeringar. Jag är så nöjd med dagen och hela vandringen hittills och imorn är det den stora finalen. Inatt sover vi på Karlbergs slott (i deras gympahall) som är en militäranläggning med många och strikta regler, bara det är ju en upplevelse i sig. Så då klockan slog 22 släktes lampan så nu ska jag sova. Imorgon tågar vi från Skeppsholmen kl.13 mot Stortorget i Gamla stan där en avslutningsceremoni hålls. Så dom som vill är välkomna att gå med från Skeppsholmen eller möta upp vid stortorget :). Godnatt!

Imorse tog jag beslutet att ta en vilodag. Just nu åker jag med en av arrangörerna som serverar vatten m.m. vid olika stationer längs med vandringsleden. Min ena hälsena är väldigt uppsvälld och ena lilltån mår inget vidare men jag hoppas att med ett extra dygns vila kunna plåstra om mig och gå vidare imorn.

Vandrarna passerar näst sista kontrollen innan dom går dom sista hårda 7-8 kilometrarna på hård asfalt. Jag serverade blåbärssoppa och hejade på. Blåbärssoppan påminde om första etappen då jag gick från Mora och oj vad det känns som länge länge sedan. Idag när jag vilat har jag både känt en skräck inför morgondagen då jag vill gå igen liksom en lust till nya vandringsplaner!

Idag blir det inget filminlägg men ni får ett skriftligt istället. Idag har vi gått ungefär 90 procent asfalt och resten hårt packad grusväg. Det känns som att grusvägen är hårdare att gå på än asfalten. Kanske för att den ofta lutar åt nått håll också.

Ställena vi bor på är av varierande standard. Jag sov ju hos mormor två nätter och moster två men utöver det har jag sovit i en väldigt fin bystuga med kök men där vi var uppdelade mellan två olika bystugor och dusch fanns i den andra. Två nätter sov i lektionssalar på skolor varav den ena var utan dusch vilket innebar ett bad i sjön medan den andra hade separata duschar i bra skick. Inatt sover vi i en bystugeliknande byggnad med gemensamma duschar nere i en spartansk (svinkall) källare. Jag tror att långa vandringssträckor gör en mindre kräsen än normalfall (föreställ er festivalnivå). Och nyss drog värsta stormblåsten förbi och tog med sig elen... nu finns inga toaletter tills vidare.

Utöver det praktiska så har jag mött otroligt många männsikor. Mellan 20- och 80-årsåldern. Med alla möjliga olika yrken och bostadsorter. En som syr folkdräkter, en som pluggar till förskolelärare, en bonde, en som bor i Ecuador och en som gjort sin egen keps av skinnet från en gädda. Några har vandrat förr och andra aldrig. Jag tror att dom flesta har nån koppling till Dalarna men inte alla. Utefter vägen händer det ofta att männsikor är nyfikna eller till och med slänger upp ett bord och bjuder på fika.

Hittills har jag inte kännt någon lust att bryta men varje gång det börjar göra ont någonstans blir jag rädd att det ska bli värre och tvinga mig att avbryta. Jag vet att jag redan gått mycket längre än jag någonsin gjort tidigare och att jag upptäckt att min kropp har en fantastisk förmåga att återhämta sig varje natt. Men nu är det tre heldagar kvar att gå (varav morgondagen bjuder på den längsta etappen hittills som är 37 km) och jag tycker att det känns överskådligt och görbart samtidigt som det gör lite ondare i kroppen för varje kväll (kommer troligtvis tappa nageln på ena lilltån och den ser inte så kul ut i övrigt heller). Jag ser andra som vandrat vidare trots värre skador och det ger ju lite hopp om att det inte är omöjligt. Jag säger som de flesta som är med och går; jag tar en delsträcka i taget.

Nu ska jag kissa i en buske, hitta vatten till att borsta tänderna och krypa ner i min sovsäck här mellan alla andra vandrare. Godnatt!