Idag blir det inget filminlägg men ni får ett skriftligt istället. Idag har vi gått ungefär 90 procent asfalt och resten hårt packad grusväg. Det känns som att grusvägen är hårdare att gå på än asfalten. Kanske för att den ofta lutar åt nått håll också. Ställena vi bor på är av varierande standard. Jag sov ju hos mormor två nätter och moster två men utöver det har jag sovit i en väldigt fin bystuga med kök men där vi var uppdelade mellan två olika bystugor och dusch fanns i den andra. Två nätter sov i lektionssalar på skolor varav den ena var utan dusch vilket innebar ett bad i sjön medan den andra hade separata duschar i bra skick. Inatt sover vi i en bystugeliknande byggnad med gemensamma duschar nere i en spartansk (svinkall) källare. Jag tror att långa vandringssträckor gör en mindre kräsen än normalfall (föreställ er festivalnivå). Och nyss drog värsta stormblåsten förbi och tog med sig elen... nu finns inga toaletter tills vidare. Utöver det praktiska så har jag mött otroligt många männsikor. Mellan 20- och 80-årsåldern. Med alla möjliga olika yrken och bostadsorter. En som syr folkdräkter, en som pluggar till förskolelärare, en bonde, en som bor i Ecuador och en som gjort sin egen keps av skinnet från en gädda. Några har vandrat förr och andra aldrig. Jag tror att dom flesta har nån koppling till Dalarna men inte alla. Utefter vägen händer det ofta att männsikor är nyfikna eller till och med slänger upp ett bord och bjuder på fika. Hittills har jag inte kännt någon lust att bryta men varje gång det börjar göra ont någonstans blir jag rädd att det ska bli värre och tvinga mig att avbryta. Jag vet att jag redan gått mycket längre än jag någonsin gjort tidigare och att jag upptäckt att min kropp har en fantastisk förmåga att återhämta sig varje natt. Men nu är det tre heldagar kvar att gå (varav morgondagen bjuder på den längsta etappen hittills som är 37 km) och jag tycker att det känns överskådligt och görbart samtidigt som det gör lite ondare i kroppen för varje kväll (kommer troligtvis tappa nageln på ena lilltån och den ser inte så kul ut i övrigt heller). Jag ser andra som vandrat vidare trots värre skador och det ger ju lite hopp om att det inte är omöjligt. Jag säger som de flesta som är med och går; jag tar en delsträcka i taget. Nu ska jag kissa i en buske, hitta vatten till att borsta tänderna och krypa ner i min sovsäck här mellan alla andra vandrare. Godnatt!
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
FörfattareEn dalkulla/stockholmare som i år fyllt 30 och firat det genom att resa de 36 milen mellan Mora och Stockholm liksom hundra gånger tidigare. Men denna gång till fots i spåren av arbetsvandrarna från förr. Arkiv
Augusti 2016
Kategorier |